skip to main |
skip to sidebar
Natt. Det känns som att jag svalt grus. Min näsa rinner och febern är hög, mer än 39 grader, försöker att ignorera det. Men inga värktabletter här inte, då skjuter man bara på det. Förkylning är att rida ut stormen.
Anton och Fredrik var i krokarna så de kom förbi. Trots min förkylning och allmänt dåliga hälsotillstånd, och trots Charlottas paus med sin pojkvän så kom vi fram till att det är mest synd om Fredrik, av en massa orsaker som jag inte kommer rada upp här. I alla fall, han fick kramar och choklad och lösenordet till vårt trådlösa nätverk, han såg i alla fall lite gladare ut. Vi klappade händerna till smärtan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till smärta, på ett sätt är det bra eftersom det verkligen känns att man lever, och att det går över. Det jobbiga är väl att... det gör ont. Pojkarna åkte vid halv ett, då hade min feber lagt sig lite och jag kunde till och med vara trevlig den sista kvarten. Vi tänkte nästan åka ut i Rutviksnatten och göra hyss, ändra folks julbelysning, strö sand på isen i hockeyrinken, tömma epa-killarnas däck på luft. Men det blåste så djävulskt och Anton skulle upp och jobba klockan nio.
Undrar om saker och ting skulle bli annorlunda om jag blev en sån där tjej som slänger klänningar på golvet, strör saker omkring mig i andras lägenheter, råkar glömma tandborstar som en påminnelse om att jag faktiskt finns. Jag vet inte. Jag har glömt en kakform hos Kajsa Karlsson. En gång glömde jag min favoritfilm hos André. Men det är bara obetydliga ting. En gång tappade jag två billiga plasttermosar i hissen på Lärkan innan vi skulle ha elevråd och hela hissen luktade kaffe. En gång spillde jag kaffe på mig själv. Då luktade jag ganska mycket kaffe.
Anton fotograferade mig, jag kisade och skrattade:
Klockan är nio. Jag vaknade intill väggen med gråten i halsen efter en kort natt med mardröm på mardröm på mardröm. Mina händer skakar fortfarande. Det var i alla fall riktigt skönt att vakna, även om jag har en massa dåliga mardrömsminnen kvar i huvudet.
Har en helt fruktansvärd smärta i min hals, mitt huvud dunkar och jag svettas innanför huden. Ska jag orka gå ut ikväll? Elin och Karro kommer att lyncha mig om jag stannar hemma. Kan knappt forma ord. Roligt, roligt. Kan ju dock vara passande och lägligt och allt det där så slipper jag avvisa puckon på krogen verbalt, det blir tackfördrinken och långfingret istället. Måh. Jag orkar inte ens tänka på det. Trängsel och röklukt och alkohol. Nej. Jag orkar inte tänka på någonting.
14:04
Åh. Mitt huvud. Det blir soffan och kaffekoppen ikväll. Hej jag heter Susanna och jag är ensam och deprimerad. Kanske framför allt deprimerande.
- Värst vad du ser glad ut.
- Mhm. (långsam äppeltugga)
- Mår du dåligt?
- Inte vet jag (rycker på axlarna, långsam äppeltugga)
- Du ser... olyckligt kär ut.
- Mhm. (långsam äppeltugga)
- Har det hänt något?
- Nae. Det är ju det det inte har. Det har inte hänt något. (långsam äppeltugga)
- Jaha, värst vad du var kul då, ska du ut ikväll?
- Nae. Jag har feber. (långsam äppeltugga)
- Feber som i... kärlekskrank?
- Nej feber som i ouch vad ont jag har i huvudet och i kroppen och i halsen snälla skjut mig för jag orkar inte med detta skitliv. (riktigt långsam äppeltugga)
Min hjärna vill skriva 2007. Idag har jag bara gått runt i för stora manchesterbyxor och nattlinnet, sorterat papper, kategoriserat sönderklippta collage-grejer, ätit torkade fikon och druckit tjugotio koppar te. (Bara en tanke, om torkade plommon blir katrinplommon, blir torkade fikon katrinfikon då? Eller får de något annat kvinnonamn som prefix, kanske petrafikon, eller... susannafikon, det vore något.)
Saker man kan göra när man har tråkigt: ta en cykeltur genom en värmländsk skog. Trycka in minimarshmallows i näsan och tävla om vem som kan skjuta längst. Byta adress. Fotografera sina fötter. Spilla te över sig själv. Färga håret. Ligga på en äng och rulla upp håret på sina fingertoppar. Ropa "SER NI MONSTRET?!" och peka mot sin egen spegelbild för att sedan skrika förtvivlat och springa runt med armarna i luften.
Man kan också bläddra i gamla fototidningar och förundras över hur dammigt ens golv är.
Eller så vågar man nästan säga jag saknar dig.
Idag har jag upptäckt en riktigt fin sida; http://www.theoneswelove.org/
Maximilian Haidacher:
23:08
Nu har jag varit jätteduktig och städat. Ordentligt. I mitt rum hittade jag en massa saker när jag plockade (som vanligt), bland annat en trisslott med 50 kr på, en stor påse fylld med mynt under sängen(?) samt två brev som jag skulle gett till Helli när jag var i Korpilombolo sist, hoppas missen med breven inte orsakat någon större katastrof. (OJ NU HITTADE JAG SEX FEMHUNDRALAPPAR)
Borde låsa in mig på rummet och måla bort alla halvfärdiga tavlor. Alla. Är. Halvfärdiga. Sen ska jag göra mig av med dom. Jag är butter för att den tionde januari förstörde mina komvuxplaner, allting bara skjuts framåt utan att jag kan göra någonting åt det. Borde lägga mitt hopp till februari, men allting lär gå åt helsikke då också. Borde borde borde. Borde hoppa över bord (babord) ner i ett hav av bord nätt uppstaplade av kung bore. Borde bord bore. Bom. I vägen. Sen så är jag ganska trött på att äta gröt ensam på morgonen.
Vaknade med saltränder på kinderna.
Försökte med något som kanske kan säga det jag inte själv vågar säga, och så bara mutter mutter. Men jag är bara en dum tjej så vad kan jag förvänta mig? En korkad konstig tjej. Ska sluta försöka förklara och bara knipa käft. Låta allting rinna av mig som sommarregnet.
En gång i tiden var jag modig. Nu är jag bara tom.
Känns som att någonting borde hända snart, på riktigt. Jag har en sån där känsla i kroppen som gör att jag snart kommer göra något dumt, eller bra, men dumt. Till exempel boka en flygbiljett till ett annat land, eller söka jobb på ett jättekonstigt ställe och flytta bara på grund av tristess. Myror i ryggen, sockerdricka i benen, vill springa iväg, gömma mig bakom ett träd, förgylla någons dag (min egen), sälja kameran, slå sönder datorn, ge min mobiltelefon till alkisen i stadsparken. Jag vet inte.
Klistra, klippa, rita:
