Anton och Fredrik var i krokarna så de kom förbi. Trots min förkylning och allmänt dåliga hälsotillstånd, och trots Charlottas paus med sin pojkvän så kom vi fram till att det är mest synd om Fredrik, av en massa orsaker som jag inte kommer rada upp här. I alla fall, han fick kramar och choklad och lösenordet till vårt trådlösa nätverk, han såg i alla fall lite gladare ut. Vi klappade händerna till smärtan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till smärta, på ett sätt är det bra eftersom det verkligen känns att man lever, och att det går över. Det jobbiga är väl att... det gör ont. Pojkarna åkte vid halv ett, då hade min feber lagt sig lite och jag kunde till och med vara trevlig den sista kvarten. Vi tänkte nästan åka ut i Rutviksnatten och göra hyss, ändra folks julbelysning, strö sand på isen i hockeyrinken, tömma epa-killarnas däck på luft. Men det blåste så djävulskt och Anton skulle upp och jobba klockan nio.
Undrar om saker och ting skulle bli annorlunda om jag blev en sån där tjej som slänger klänningar på golvet, strör saker omkring mig i andras lägenheter, råkar glömma tandborstar som en påminnelse om att jag faktiskt finns. Jag vet inte. Jag har glömt en kakform hos Kajsa Karlsson. En gång glömde jag min favoritfilm hos André. Men det är bara obetydliga ting. En gång tappade jag två billiga plasttermosar i hissen på Lärkan innan vi skulle ha elevråd och hela hissen luktade kaffe. En gång spillde jag kaffe på mig själv. Då luktade jag ganska mycket kaffe.
Anton fotograferade mig, jag kisade och skrattade:
1 kommentar:
Hej Susanna! Jag är tjejen ifrån backen i Erkheikki som du träffade på midsommar:) Jag måste bara säga än en gång att jag är fullkomligt imponerad av dina bilder och tavlor. Dom sjuder av liv! Hoppas allt är bra och att ert projekt går bra. mvh/ Lisa Nordmark
Skicka en kommentar